To sum it up...

Ett sista avslutande inlägg på bloggen. Denna gång inte skriver på Bergens bibliotek eller Lisas café utan faktiskt författat hemma i Jönköping på min egna dator.

Har varit hemma ett par dagar och distansen till vårt Norgeliv är fortfarande lika med noll. Anna uttryckte det bra: Det känns som att det bara är i fantasin vi är hemma, som att vi egentligen fortfarande bor i Bergen och ska upp i ottan och jobba imorgon. Men så är det ju inte. Bergenlivet är över och det känns - om man bortser från framtida SYDAMERIKA!!!! och glädjen över att träffa alla här hemma såklart - riktigt, riktigt tråkigt. För gud vad jag älskade det liv vi levde där. Kan inte förstå att det inte längre är nutid.

Mest av allt saknar jag Anna och Lisa. Världens bästa människor. Det finns ingenting som går upp mot att dela ett liv med sina bästa vänner och det är så sorgligt att sambo-skapet är över. Vi har verkligen delat allt i höst. Allt. Och det är så jag vill ha det. Vakna och tillsammans hata väckarklockans ringande. Gå till jobbet och tillsammans peppa varandra för en jobbdag. Träffas efter jobbet på Lisas café och tillsammans analysera och diskutera dagens viktigaste, roligaste, skummaste och allmänt ointressanta händelser. Handla mat på Kiwi eller Bunnpris eller Rimi eller Rema och tillsammans finkamma hyllorna efter varorna som är mest prisvärda. Kolla på Californication och tillsammans växelvis hata och älska Hank Moody. Gå i evigheter på Vinmonopolet och tillsammans leta viner under 80 spänn. Diskutera alla människor vi möter och tillsammans analysera allt sönder och samman. Go to bed och tillsammans svära över undervåningens kyla innan vi somnar. Hela tiden tillsammans. Och hela tiden skratt, skratt, skratt, skratt. Några tårar. Och sen ännu mera skratt.

Efter 3,5 månader i en lägenhet utan egna rum och utan varken tv eller internet låter det helt vansinnigt men jag hade fan inte långtråkigt en sekund. Det krävdes en 15 timmars tåg-, buss- och bilresa hem för att tristessen skulle komma.

Jag saknar även Bergen som stad och de människor som finns där. Det är en sprudlande studentstad med fantastiskt läge, underbar arkitektur, härliga människor och gator man aldrig tröttnar att gå. Av det jag kommer minnas från Bergen kommer regn och rusk väldigt långt ner på listan.

Livet är konstigt. På mindre än ett dygn kan du förflyttas från en plas och ett liv till ett helt annat. Jag har lämnat bakom mig ett liv i London, ett liv i Ghana och nu ett liv i Bergen och jag tror aldrig jag kommer vänja mig. Nästa äventyr går till Sydamerika, men denna gång vet jag redan på förhand att jag inte kommer kunna rota mig så bra eftersom vi ska vara runtresande backpackers utan fast punkt. Känns skönt, vet inte om jag just nu klarar att skaffa mig ännu ett "hem". S:t Larsgatan 11 i Jönköping, Sverige är ett hem, Edgware Road i London, England är ett hem, Kalpohin Village i Tamale, Ghana är ett hem och Haugeveien 35 i Bergen, Norge är ett.

Bergen har verkligen inte sett det sista av mig (i will be back) och det har nog inte bloggandet heller för jag antar att min och Mathildas efterlängtade South American Tour måste dokumenteras på något vis. Men men, först väntar livets 6 veckor hemma i Jönköping med kära återföreningar, jul, nyår, fester, mys, shopping, skidåking, god mat och annat som är top notch.

Förövrigt älskar jag att vara hemma hos mina vänner och min familj igen.

Ha det tills vi snakkes :)

Hahahahaha

Jag ær sjukt stolt øver mig sjælv. Idag har jag drivit hela kantinen från øppning till stængning med endast den polska vikarien Kamila till min hjælp. Och vet ni...det har gått så fantastiskt bra. Jag lagade pizza och trots att mina ben varit som gele hela dagen lyckades jag varken brænna den eller bli tom någon gång. Gjorde 10 pizzor med 8 bitar av varje = 80 personer har idag spisat pizza som jag lagat!! Allt gick åt! Halvparten med køttfærs och rødløk och halvparten med skinke och peperoni. Hahaha. Ni førstår nog inte vilken anspænning det var att ha allt det ansvaret och jag ær så sjukt lættad att det gick vægen. Flera gæster kom tillbaka och køpte mer och de skrattade åt mitt glædjestrålande ansikte då jag insåg att den trots allt ændå måste varit ætlig. Min glutenallergi hindrar ju mig från att smaka sjælv men væljer helt klart att ta dem på orden. Åååååhhh jag ær GLAD. Att få ett ansvar som ær 68758325482 gånger før stort ær vældigt betungande men nær det ændå går vægen ær det en vældigt, vældigt, vældigt skøn kænsla. Det ær ju så mycket mer æn att bara laga mat - man ska berækna allt tider rætt, se till att salladsbaren blir varierad och vælgjord, værma brød i omgångar i ugnen, skøta kassan, leverera bestællningar, sætta på och stænga av rætt knappar, skriva rekvisitioner, allting ska var stædat och iordning och framførallt ska kunderna bli nøjda och belåtna.

I framtiden kommer jag tvivlar på mig sjælv att tænka på Fredagen den 10 december 2010 - dagen då jag var kantineledare och kock før en lunchrestaurang med 150 gæster. Klarar jag det finns det ingenting jag inte klarar. Hahahahahahaha kæra tid. Vem hade kunnat ana detta før några månader sen. Livet ær allt bra komiskt. Hahaha.

Nu ær det helg!! Våran sista och den ska bli magisk. Wopidopidop! Frida har kommit, det ska ætas på restaurang, vi ska festa utan morgondag och bara njuta av de sista dagarna hær innan vi vænder hemåt mot julsæsong och saknade familjer och vænner och svensk julmat och annat man inte kan leva utan før længe. Vet inte om jag kommer gå till Biblioteket något mer hær så det hær kanske ær Adjø & Farvæl från min Norge-blogg. Men, som vi sæger hær, vi snakkes! Ha det!

Befodran

Idag stekte jag køttfærs till 150 personer. Och gjorde salladsbaren. Och hade upplæring før den nya vikarien som tar øver mina gamla arbetsuppifter. Och skøtte kassan. Och hade ansvar før stængning. Och var ensam ansvarig før kantinens drift førutom under 2 timmar nær min gammelgamla chef kom in før att støtta upp (vilket var en absolut nødvændighet, hann inte ens øppna min chokladkalender idag før att det var så stressigt).

Hahahahaha
Hahahahaha
Hahahahaha

Jag ær næmligen, tydligen och uppenbarligen kock och køkschef nu framøver pga en serie vældigt olyckliga omstændigheter (aka sjukskrivningar) och totalt mot min vilja. Hahahaha herregud. Ångestattacker blandas med skrattattacker. Alla som kænner mig vet hur komiskt det hær ær. Driva en lunchrestaurang sjælv med endast hjælp från en 27-årig nyinkallad polsk vikarie. Hahahahahahahah. Fick reda på detta igår och har med næppe klarat dagen idag tack vare att Eva kom in och hjælpte till. Hon skulle førsøka hinna komma imorgon också lovade hon. På fredag kan jag bara laga pizza som varmrætt så då klarar jag och den polska viakrien kanske oss sjælva. Sa hon. Hahahahaha sæger jag.

Tack gode gud att det bara ær 4 arbetsdagar kvar.

I'm back

Tja alla! Dags att återuppliva bloggen efter min (ofrivilliga, faktiskt) frånvaro. Men det blir sånär datorer går sönder och biblioteket har långa köer och tiden inte räcker. Trots att vi har all tid i världen här. Haha. Livet är väldigt komplext alltså.

Drygt en vecka kvar. 6 jobbdagar. Tiden har gått sinnessjukt fort och jag trivs så himla bra här att jag inte riktigt vet hur jag känner mig. Klart jag vill komma hem..men jag vill inte lämna det här. Ännu en motsägelse men så är det. Nu känns dte dessutom lite som att ha semester här..jag har börjat släppa budgeten och go bananas with my money. Hehe. Men har ju haft turen att få en hel del lördagsjobb vilket inbringat många extra tusenlappar vilket i sin tur genererar en mer avslappnad plånbok. Skönt. Och familjen kan andas ut, jag kommer ha råd med julklappar även i år. :) Har varit lite surt att jobba lördagskvällarna (jobbat varje lördag senaste månaden) men vill minnas att jag kom hit för att jobba så är väl bra att jag delvis uppfyllt mitt syfte.

Helgen var nice och speciellt söndagen var supersupersupernice. Vi ställde väckarklockan, klädde på oss de varma kläderna och laddade ryggsäcken med matsäck. Sen styrde vi kosan mot Ulriken, Bergens högsta fjäll på 643 meter. Kalfjäll, underbar utsikt, vacker natur och väldigt härlig utflykt. Har bilder men som vanligt ingen sladd. (ÄNNU en motsägelse).

Ha det bra alla. Återkommer så snart jag kan. Har väldigt mycket norska intryck och erfarenheter jag vill dela med mig av men det är ju hopplöst när man lever ett liv utan internetuppkoppling. Och med en pajad dator till råga på allt.

Haaaa det